Så småningom, kanske tack vare inblandning av lokalt förekommande katter/vildkatter eller det tuffa klimatet, så utvecklade katterna en lång, tjock och vattenavstötande päls. Det hårda livet formade dem till utmärkta jägare. Långt ifrån Europa utvecklades dessa katter till en frisk och härdig ras där endast de starkaste kunde klara sig i det bistra klimatet.
Så småningom kom rasen tillbaka över Uralbergen till Moskva och St. Petersburg och kattklubbar uppmärksammade under 1980-talet den enastående rasegenskapen hos den Sibiriska katten som unik. Rent genetiskt sett har dessa katter varit åtskilda från europeiska katter i mer än 100 år. I och med glasnost och Berlinmurens fall öppnades gränserna mot öst och Sibirierna började spridas i Västeuropa. Rasens härkomst kan ses från två olika vinklar; dels den planerade aveln och uppfödningen som började i St. Petersburg 1987, dels den historiska benämning i det forna Ryssland på stora, långhåriga katter från de östra delarna av landet som Sibirier.
Som alla bastardraser har den Sibiriska katten god resistens mot infektionssjukdomar och kattallergiker tål denna ras bättre än andra. Den Sibiriska katten passar bäst som husdjur i lägenhet eller villa. Den är självsäker, behärskad, har ett välbalanserat temperament och hittar inte på bus. Katten besitter en ovanlig egenskap, den är inte rädd för vatten och är en god simmare. Den Sibiriska katten tycker mycket om att pulsa omkring i snön. Man badar katten sällan för att inte fettet i pälsen skall försvinna. Katten är en utmärkt jägare och jagar både möss, fåglar och ormar och fångar fisk direkt ur sjön. Den är nyfiken på att undersöka allt nytt som den ser. Det är mycket intressant att umgås med en Sibirisk katt, eftersom den är en personlighet och inte bara en prydnad att titta på.
Redan i slutet av 1800-talet omnämns den ryska långhårskatten i utgåvan av Harrison Weirs "Our Cats"!
Det dröjde dock innan den Sibiriska Katten etablerades som raskatt utanför Ryssland. 1997 godkändes rasen av Fédération Internationale Féline d´Europé (FIFe) och fr.o.m. 1998 fick rasen certifikaträttigheter.
Redan 1992 importerades de första Sibirierna till Finland, men det dröjde ända till år 2000 innan 10 Sibirier importerades till Sverige.
Den Sibiriska katten i Sverige
År 2000 importerade ryskan Vera Marklin Kravtsova tillsammans med Gunilla Wikström de först 10 katter tänkta för avel från St Petersburg och
Moskva i Ryssland. Egentligen var det faktiskt två ”norsk-finska” sibiriska katter som var de två första Sibiriska katterna i Sverige. I den tredje
sibirierkullen som föddes i Finland, föddes en honkatt. Hon såldes till en kvinna I Norge som senare flyttade från Norge till Sverige 1997. När hon
flyttade följde såklart katten, och hennes andra sibiriska katt som var född i Ryssland med. Dessa två kastrerade honkatter var med alla sannolikhet
de två första Sibiriska katterna i Sverige.
Rasstandard
Storlek:
Medium till stor.
Huvud:
Massivt och lite längre än brett. Pannan är bred och lätt rundad. Höga kindben. Bred nos. Profilen har en svag
inbuktning, men inget stop. Hakan är svagt vikande.
Öron:
Medium, öppna i basen med runda öronspetsar. Svagt lutade framåt och med bra bredd emellan.
Ögon:
Stora, lätt ovala och snedställda i placeringen. Alla färger är godkända.
Kropp:
Kraftig benstomme. Benen är medium höga och formar en rektangel med kroppen. Tassarna är stora och runda.
Svans:
Medium lång med rundad svanstipp.
Päls:
Mycket tät päls som inte får ligga tätt till kroppen. Överpälsen är vattenavstötande och känns något hård vid beröring.
Rasen indelas i följande grupper:
1. Svart eller blå
2. Se 1 med vitt
3. Brunagouti och blåagouti
4. Se 3 med vitt
5. Röd, creme, svartsköldpadd, blåsköldpadd - både agouti och non-agouti
6. Se 5 med vitt
7. Samtliga silver
8. Se 7 med vitt
9. Vit
Uppgifterna är hämtade från Sällskapet Sibirisk Katt.